Av Leif Ekerling för SvD

När jag åkte tåg senast satt en ung flicka – kanske tjugo år? – i samma vagn. Och det vet ju alla att det hela tiden händer saker runt sådana.

Jodå, strax efter Sala kom en ung man – ska vi säga tjugofem? – in i vagnen och han fick omedelbart syn på flickan. Hon hade suttit och tittat ut genom fönstret men vände nu sina ljusblå halogenljus mot honom. Den bländade ynglingen frågade om den tomma platsen bredvid henne var ledig.

Det var den. Han slog sig ned.

Medan tåget på det nya, ljudlösa sättet susade genom Västmanland och in i Sörmland fick alla vi andra i vagnen höra ynglingens hela inspirerande konversation.

Munnen gick i ett på honom: det var som om tunga och stämband dansade tango i svalget på honom.

Vartefter tiden gick blev vi andra först undrande och därefter alltmer besvärade. De flesta av oss försökte tänka på annat eller läsa något eller titta ut genom fönstret.

Efter Katrineholm kunde en man i manchesterkostym inte hålla sig längre. Han lutade sig fram mot ynglingen och sade:

-Ursäkta, men borde inte du fortsätta att klippa biljetter?

De unga tu på tåget