Av Leif Ekerling för SvD

Vår katt hette Brorsan. Vår äldsta dotter kom på namnet när han var en liten kattunge och alldeles ny hos oss.

Vi hade förstås funderat på en mängd olika namn – både traditionella kattnamn och vanliga pojknamn så som är så populärt nu för tiden – men förkastat allihop.

Men Brorsan, alltså. Han var ju enda killen i familjen utom jag själv. För övrigt var det fru, två döttrar och en marsvinsflicka hemma hos oss.

Ja, det lät så fint det där med Brorsan. Gamängaktigt och svängigt. Brorsan fick det bli. Efter en vecka tyckte vi förstås att varje annat namn hade varit totalt orimligt på honom. Det satt som en smäck.

Det vi däremot inte alls tänkte på när vi gav honom namnet var, att det ibland kunde låta lite egendomligt för utomstående när vi pratade om Brorsan. Alla visste ju inte att det var en katt vi pratade om. Vi kanske pratade med någon nära bekant som mycket väl kände Brorsan – men inte tänkte på att det satt någon häpen människa bredvid. Någon som då fick en ytterst underlig uppfattning om våra hemförhållanden.

Bara en sån sak som att det framgick att Brorsan åt ur en skål på golvet. Eller att Brorsan gärna rev på tapeterna. Eller att han brukade sova nere vid mina fötter om nätterna.

För att inte tala om hur folk kunde se ut när jag berättade för en kompis om att vi låtit kastrera Brorsan.

Klart att katten ska heta Brorsan

Så förflöt ett eller annat år under vilka vi ibland förstod att det hade undrats en hel del bland perifera bekanta och helt utomstående. Men jag insåg inte vidden av den förvirring vi hade skapat med detta kattnamn, förrän en kollega en vacker dag måste ha klarhet. Det var vid en kaffepaus som han med stor tvekan och osäkerhet i rösten yttrade följande:

-Hörrudu … de säger att … att din katt är röntgenläkare i Norrköping?