Av Leif Ekerling för SvD

Fransmännen log fortfarande brett och väntade på Holmqvists fortsättning. Holmqvist började nu inte bara ana att ett missförstånd förelåg utan dessutom vari det bestod. Men för sjutton, han och hans fru hade tänkt äta en lättmiddag och hade bara ett blomkålshuvud och ett halvt paket bacon i huset.

Hur underrättar man elegantast ett par nyfunna vänner på franska, att om de inbillade sig att de skulle bli bjudna på middag hade de fullständigt misstagit sig. Holmqvist spelade dum och sade att han hade en fransk-svensk ordbok i stugan. Det skulle inte ta honom en minut att hämta den. Han vände sig om och joggade iväg, men fransmännen joggade efter. Holmqvist spurtade in i huset, slet ordboken ur hyllan och blockerade fransmännen på gården. Han slog upp ”middag” och visade glatt gestikulerande att det visst heter ”dîner” på franska. Fransmännens leenden blandades nu med ett förbryllat uttryck, men de var fortfarande alldeles mållösa.

-Tjahapp! sade Holmqvist hurtigt. Tack ska ni ha och hoppas vi får trevligt ihop, som sagt.

Holmqvist gick hastigt in och stängde dörren framför näsan på fransmännen. Han såg i ögonvrån hur de gapande såg efter honom. Han kröp uppför trappan till övervåningen och ålade fram till fönstret. Skymd av en blomkruka och gardinen såg han hur fransmännen till slut vände hemåt.

Holmqvist gick över den lilla gräsplanen och hälsade fryntligt på den franska familjen som skulle bo i grannstugan en vecka framåt. Han var ju inte direkt bakom flötet när det gällde att parlera franska. Det var kanske en överdrift att påstå att han pratade flytande, men någonting mellan trögflytande och halvfast, kunde man säga.

–Jaså, från en by några mil norr om Rennes? Jaha, agriculture, bönder, oui, oui. Agréabla barn, trés. Fem och åtta år, aha? Trés bienvenue och hoppas det blir en agreeable semester, mais oui.

Holmqvist pratade med herrn medan frun gick in i stugan för att ordna med bagaget. Fransmannen pratade som alla fransmän, det vill säga fort som en raket. För Holmqvists oövade öron blev fransmannens expressutredning om franska jordbrukssituationen en aning mastig. Han drog sig ett steg baklänges medan han ursäktade sig med att han måste hjälpa sin fru med middagen.

Fransmannen såg fundersam ut och drog sig i örsnibben, så Holmqvist undrade om han sagt fel. Heter det inte så – dîner? Comment?

–Jag ska fråga min fru, sade fransmannen och försvann in i huset.

Holmqvist förvånades bortom all beskrivning över att vuxna fransmannen inte kände till ett så enkelt ord. Fransmannen kom ut igen och hade frun med sig. Hon log brett och båda väntade på att Holmqvist skulle börja tala.

–Ja, hehe, er man och jag står just och försöker utreda vad middag heter på franska, sade han hest.

Holmqvist och fransmännen